I Indien, Kina, Kanada och ett flertal andra länder rasar samma konflikt- ursprungsbefolkningar i isolerade områden hotas av stora dammprojekt, ofta med svenska företag engagerade.   

Så var det mellan samerna och svenska intressen på 50- till 70-talen. Så är det vid Bio-Bíofloden i södra Chile idag. Kritiken har varit hård - svenskt bistånd i ohelig allians med Världsbanken, svenska företag och Pinochets militär. 

Enrique Correa Montre och hans familj tillhör pehuenche, som betyder trädens folk, en gren av mapucheindianerna som lever främst av boskapsskötsel. Han är hövding, lonko, i bosättning Cauñicu vid Bio-Bíofloden där den rinner upp i de chilenska Anderna. 

Enrique Correa ger ett lugnt och besinnat intryck. Men han är villrådig och ber om hjälp. Deras hem kommer ställas under vatten och hela bosättningen tyngs nu av oro. 

Förberedelser för upp till sex kraftverksdammar i Bio-Bíoområdet pågår i det tysta. Omkring tio tusen mapucheindianer kommer drabbas, direkt eller indirekt, räknar kritikerna med. Den första dammen, Pangue, är under byggnad, finansierad med bl a svenskt bistånd. 

Den för pehuenches viktiga harmonin bland har också förbytts mot splittring. En del av dem lockas av välståndets frukter som dammbyggena väntas föra med sig. 

Bussfärden längs BioBiofloden upp i Anderna tar sex timmar. Fram till Ralco, där Panguedammen nu byggs, är vägen nyasfalterad och fin. Där stoppas bussen av en nedfälld bom över vägen och chilenska karabinjärer från en postering intill söker igenom bussen. Utlänningar förhörs om sina ärende och får lämna ifrån sig passen som pant. Myndigheterna är oroliga efter den internationella uppmärksamheten. 

Först i mitten på 80-talet byggdes vägen och polisstationen ñ för att få kontroll över indianerna, hävdar mapucheaktivister. Innan dess levde här mapucheindianerna relativt ostörda från det chilenska samhället, i ett väglöst land som sträckte sig bort till den argentinska gränsen. 

Från Ralco klättrar den skrangliga bussen uppför en nu stenig, ojämn och smal väg. Den tar sig genom bäckar och lutar stundtals ut över stupet och passagerarna stirrar döden i vitögat hundra meter rakt nedanför. 

Officiellt existerar inga utbyggnadsplaner för den del av floden där Cauñicu ligger. Bara den påbörjade dammen har tillkännagivits. Nummer två, Ralcodammen, väntas dock bli beslutad i början av -96. 

Att inte fler än Panguedammen skulle byggas var en central fråga när Sverige tillstyrkte bistånd av förmånliga U-krediter på 225 miljoner kronor, varav åtta som ren gåva. Stödet skulle gå till inköp av svensk teknologi. Även Världsbanken bidrog till kraftverket. 

Dammplanerna har mötts av hård internationell kritik - pehuencheindianerna och deras kultur hotas liksom unika växt- och djurarter. I Sverige har miljörörelsen och försvarare av ursprungsbefolkningars rättigheter kritiserat biståndsorganet Bits, Beredningen för internationellt tekniskt-ekonomiskt samarbete som nu är en del av Sida, för att inte vilja kännas vid planer på upp till ytterligare fem och mycket större dammar. 

Pangue skulle drabba förhållandevis få invånare men ansågs farlig då den banade väg för de andra dammarna. 

Redan på 70-talet chilenska elkraftsbolaget Endesa, motsvarande svenska Vattenfall, fram planer på de sex dammarna. 

- Samma dammar råkade jag nyligen se utritade på bolagets kartor, berättar Enrique Correa. Stora uppköp av mark söder om Cauñicu och i andra områden runt Bio-Bio tyder också på förberedelser för fler dammar. 

Kritik riktades också mot att biståndet gick till ett privat välmående företag utan behov av ekonomiskt stöd. Endesa var tidigare statsägt men privatiserades under Pinochet. Vilka som är nya ägare är hemligt. Enligt inofficiella källor, ägs dock över halva företag av den chilenska militären ñ med förre diktatorn Augusto Pinochet i spetsen. 

Pinochet släppte ifrån sig en del av makten till folkvalda representanter efter folkomröstningen och den reviderade författningen 1989. Han såg dock till att ha kvar hållhakar på det nya civila styret. Pinochet kan inte avsättas som arméchef och har därmed kvar kontrollen över militären. Militären kan också äga företag utom kontroll av de civila styret. Ungefär som om Hitler skulle vara kvar som arméchef i det moderna Efterkrigsvästtyskland. 

Behöver Chile verkligen all den ström som kommer produceras, frågar sig kritikerna. För den mesta elen ska gå till Argentina och bytas mot naturgas som leds i pipelines till städerna Santiago och Concepción. 

I syfte att motverka dammens negativa konsekvenser stiftade Endesa en fond, Fundación Pehuén, dels som svar på kritiken, dels för att uppfylla vissa villkor för biståndet. Fonden bidrar bl a med verktyg, TV-apparater och andra förnödenheter till befolkningen. 

Enrique Correa Montre pekar på en rostig gammal vedspis som står på backen. 

- Fonden visar upp ett bra ansiktet utåt internationellt men är bara till för att splittra och kontrollera oss. 

- De gör allt för att lura oss. De utnyttjar vår fattigdom, ger oss tillsynes bra betalt för vår mark. Marknadspriset visar sig sen vara betydligt högre. De försätter familjer i skuldfällan genom lån, ibland först i sken av att vara en gåva. 

Han är missmodig. 

- Vi har uppvaktat allt från lokala myndigheter till presidenten men har bara bemöts med tystnad. 

Visst vill mapucherna ha del av svenskt bistånd och materiell välfärd som el, bra skolor och vägar, betonar Enrique Correa. 

- Men det måste ske med respekt för naturen och på våra egna villkor. 

Ett småskaligt vattenkraftverk utan damm projekteras av bosättningen vid Trapa-Trapa, högre upp längs Bio-Biofloden i samarbete med en chilensk miljöorganisation. Elen därifrån ska gå till indianerna i området och har tillkommit som ett positivt alternativ till dammarna. 

- Fortsätter chilenarna och ni svenskar med dammbyggena kommer naturen att hämnas, med vulkanutbrott, jordbävningar eller liknande, fruktar Enrique Correa. Han tolkar den senaste vintern, från juni till september som ett sådant tecken. Den kallaste han kan minnas. Många av hans djur dog. 

Mapuche betyder jordens folk på deras språk mapudungun. Kraften, kunskapen, t o m deras språk, får de enligt deras världsbild från jorden och naturen. 

- Vårt liv och identitet har formats av den mark där vi alltid har levat, menar Enrique Correa. Tvingas vi flytta till ett annat område kommer vi att dö, såväl andligen som kroppsligen. 

Därför måste människan kunna kommunicera med naturen, bl a genom att lyssna till sina drömmar. Att sträva efter balans och enighet, med sig själv, familjen och de andra i bosättningen är för dem livskvalitet och grunden i deras kultur.